vart ska man börja då, en av dom tuffaste å jobbigaste veckorna i mitt liv är snart här.
morgonen den tredje december tjugohundraelva, varför är livet så jävla .. sjukt å orättvist?
visst allt har gått bra, men jag kan inte släppa det. att nästan förlora nån man älskar så in åt helvete mycket, det är inte rättvist. som jag fått sett honom lida efteråt, när han legat halvt medvetslös på golvet!
men det värsta är nog när man tänker för mycket, att känna det där att han kunde vart död nu, förlamad vad som helst, att man kan känna sig så jävla maktlös.
visst, det är inte den bästa tiden emellan oss nu. men man bryr sig ändå så jävla mycket. jag är rädd varje dag att det skall hända något. för vad som än händer kommer han alltid vara den underbarste människan i mitt liv.
kan prata om allt mellan himmel och jord md honom, för där stannar det.
tyvärr händer saker i livet som man själv inte kan styra över. 

 

godnatt ...