♥

tjugoförste maj tjugohundra elva, allt förändrades! men inte helt..

fram å tillbaka gick vi, med känslor, men helt bestämda var vi inte.. allt tog sin tid.

andra juli var datumet, då det var du och jag, vi var ett!

allt var perfekt, tills dagen, jag minns det så väl.. vi var på Gårvik, satt uppe på berget, du, jag, Simon och Kristina.
din telefon ringde, hade en känsla av att det var chefen i Kalmar, jag hade rätt, en månad hade vi vart tillsammans och han skulle åka...

redan dagen efter skulle du ner å jobba, hade gråten i halsen, det var inte sant!?
morgonen var där, ville inte släppa honom, det var hemskt..

vi hade kontakten hela tiden, efter redan en dag var det som en död för mig, jag vägrade att gå upp ville heller inte äta.

jag hade en räddning, du skulle komma hem varje helg.. trodde jag..

18 dagar skulle jag vara utan dig, paniken uppstod, skulle aldrig klara det.. jag hade sommarlov, hur skulle jag fördriva tiden?!

dagarna gick, dagen jag började skolan var dagen du skulle komma hem!
känslan var som första gången du sa att du älskade mig, att se dig framför mina ögon, känslan går inte att förklara, det var kärlek!!

två dagar skulle tillbringas med dig, sedan skulle du iväg 18 dagar igen.

nu hade jag i alla fall skolan att tänka på och den tog upp mycket tid.

under tiden min älskling slet som ett djur på jobbet, umgicks jag med en kille som bara var en vän.

men hur jävla smart var det då?? jävlar var korkad jag var, va fan sysslade jag med?!
jag var inte otrogen, men va fan, vad trodde folk om mig? jag gick bakom ryggen på den jag älskade/älskar mest.

jävlar vad dum jag var, dum i hela huvudet.
han var hemma igen, detta forsatte, så mycket han gjode för mig, han gav en kula för mig men fick en smula tillbaks.

kan inte ens ränka upp allt han köpt och gjort för mig.

tog mig ur, la all tid på mitt hjärta, det var bättre.

tillslut höll det inte längre, jag tog upp kontakten med denna kille igen.. jävlar vilken fitta jag har varit!!!!!!!!
på våran fem månaders dag andra december, lämnade du mig, ensam kvar..

så många chanser och varningar jag har fått, varför i helvete lyssnade jag inte!? jag ställer mig den frågan än idag.

sov ingenting den natten låg bara å grät, grät och grät.
jag visste att du skulle jobba dagen efter, det gick fram singlar till din telefon, vilket det aldrig gör annars när du jobbar, något stämde inte.. klockan tio på morgonen, ringer de, jag svarar "hej älskling" med tårar rinnande ner för min kind.

men det är inte du, utan din mamma. hon säger " hej Emma, det är Maine, Marcus har varit med om en bilolycka och ligger på näl" det första som slog mig var att han var död! aldrig vart så rädd, han levde och han var vid metvetande.
allt hade gått riktigt bra.

tiden går och jag har än inte släppt honom, har försökt, men jag kan inte.

allt jag vill är att bevisa att jag kan vara bra, att jag är värd honom.

hans familj och vänner är underbara, det är där jag vill vara, där jag vill leva!

jag älskar honom, ända in i själen, och det är honom jag vill leva med, ingen annan.

kan göra allt å lite till, han är allt!

Riktigt fint skrivet Emma! Ni va så sjukt söta tillsammans, tror ni är gjorda för varandra å ni kommer säkert hitta tillbaka till varandra, när kag läste detta kände jag tårar i ögonen så jävla gulligt sktivet så att det inte är sant!<3

Blir ju tårögd gumman! Såå fint skrivet... Puss puss! <3

Måste väl finnas nått roligare att skriva om än mig?